Pragmatism – en visionär realism?

Isabella Lövin beskrivs som en pragmatisk politiker. Efter hon tillträdde som språkrör för miljöpartiet i maj i år sätter SVT rubriken: ”Nu är det slut på idealism – nu gäller pragmatism”. Och i sitt första tal i den nya rollen säger hon själv: ”Miljöpartiet kallas ibland för världsfrånvända idealister, jag vill kalla oss visionära realister”.

Miljöpartiets ideologiska förändring har kanske fulländats. Det tycks åtminstone som det så kallat pragmatiska regeringspartiet är väsensskilt från det bohemiska gräsrotspartiet som det en gång var. Betänk till exempel hanteringen av flyktingkrisen, eller Lövins beslut om att flytta över delar av biståndsbudgeten till att täcka de ekonomiska hål som uppstått i samband med det ökade flyktingmottagandet. Det är två frågor där ideologiska övertygelser har fått stå tillbaka för vad som har beskrivits som pragmatiska överväganden.

Lövin och Damberg

Lövin och Damberg

Men kanske allra tydligast framträdde den nya politiska profilen under presskonferensen där Lövin tillsammans med näringsminister Mikael Damberg (S) annonserade regeringens beslut att acceptera Vattenfalls begäran om försäljning av brunkolsverksamheten i östra Tyskland. Miljöpartiet accepterade därmed en förlorad möjlighet att ansvarsfullt avveckla en källa till koldioxid 24 gånger så stor som Sveriges samlade årliga utsläpp. Enligt Miljöpartiets visionära realister fanns så klart inget alternativ då det statligt ägda bolaget måste drivas ”affärsmässigt”.

Om dessa tre exempel är politiska framgångar är högst diskutabelt, likaså om de är moraliskt rättfärdigade. Men frågan som jag är intresserad av nu är en annan, nämligen den om vad det innebär att vara pragmatisk inom politiken.

Frågan intresserar mig inte bara för att jag vill förstå Miljöpartiets ideologiska omdaning, utan också för att jag själv är tilltalad av pragmatismen, både utifrån min filosofiska forskning och så som en politisk hållning. Jag vill dock redan här understryka den viktigaste (om än kanske föga överraskande) poängen: den politiska användningen av termen ”pragmatism” (/”pragmatisk”) har ofta litet eller intet att göra med den filosofiska idén. Efter att jag presenterat den filosofiska idén kommer det bli tydligt att det är fallet och att den politiska användningen ofta är en vulgärpragmatism. Jag kommer exemplifiera det med beslutet att sälja Vattenfalls brunkolsverksamhet, som jag vill mena inte kan understödjas av pragmatiska överväganden.

Även om pragmatism är något obestämd och omtvistad inom den analytiska filosofin, så finns en någorlunda specifik och accepterad kärna. Den uttrycks i C.S. Peirces (1839-1914) så kallade pragmatiska maxim, som lyder: ”Consider what effects, which might conceivably have practical bearings, we conceive the objects to have. Then, our conception of those effects is the whole of our conception of the object”. Idén är att trosföreställningar bäst förstås genom dess praktiska konsekvenser.

C. S. Peirce

C.S. Peirce

Att tro att något är fallet har som funktion att vägleda handlingar; vi måste alltså studera de praktiska konsekvenserna av att trosföreställningar. Vi kan göra det genom att se på trosföreställningar som hypoteser om handlande som sedan kan prövas gentemot verkligheten. Att tro att sten är ett hårt material kan sägas vara en hypotes om hur materialet kommer bete sig i relation till andra material, t.ex. att det inte lätt kommer skrapas och att det kan slå sönder en mjuk fönsterruta.

Den pragmatiska hållningen blir kanske tydligast så som en sanningsteori, enligt vilken något är sant om det fungerar långsiktigt – eller som William James (1842-1910) uttryckte det, om det är ”the last word of the last man”. En sådan teori uttrycker en generell ”fallibilistisk” (d.v.s. felbar), empiriskt orienterad samt icke-Cartesiansk (d.v.s. icke-skeptisk) inställning till världen. Att anta en sådan pragmatisk attityd innebär att söka efter de praktiska konsekvenserna och låta dem leda tro och handling.

William James

William James

Ganska ofta används termen pragmatism inom den politiska sfären. Men den har oftast då litet att göra med den filosofiska attityden som jag nyss beskrev. Istället används den som en synonym till realpolitik. Realpolitik som signalerar en känslighet för de givna förutsättningarna samt en inställning att ideologiska och normativa idéer nedprioriteras eller åtminstone maskeras. Den realpolitiska praktiken är kanske främst förknippad med Otto von Bismarck och senare med Henry Kissinger, och deras kompromissande och resultatinriktade, men kanske också cyniska politik.

Men nu var det pragmatism vi pratade om. Vad skulle det innebära att applicera dess filosofiska idé i politikens sfär? Programmatiskt kunde man tänka sig att det vore en icke-dogmatisk, prövande och empiriskt förankrad inställning, utifrån vilken policys prövades i praktiken och inte på basis av dess ideologiska eller retoriska förtjänster. Man skulle vidare kunna tänka sig att hållningen inbegrep en öppenhet för möjligheten att revidera: att erkänna vad som blivit fel och acceptera det tillfälliga nederlaget; ta tillbaka och göra om. Det skulle i så fall vara en politik som stod i bjärt kontrast till s.k. symbolpolitik. Det viktiga skulle vara huruvida ett politiskt förslag vann erkännande och acceptans över tid. En politik som inte syftar till annat än att väcka en viss reaktion skulle därmed i de flesta fall vara kontraproduktiv.

Låt oss nöja oss med det och istället fortsätta genom att diskutera ett exempel på något som möjligtvis är pragmatisk politik, nämligen regeringens beslut att sälja Vattenfalls brunkolsverksamhet. Vi skulle alltså kunna se på detta beslut som en hypotes om framtiden: regeringen tror att det kommer vara bättre att inte äga än att äga smutsigt brunkol. Huruvida det är en korrekt bedömning kommer visa sig i dess praktiska efterföljder, då det antingen leder till goda eller dåliga konsekvenser. Det är alltså egentligen för tidigt att avgöra. Men tillåt mig att tvivla på en positiv utgång av följande anledning. En försäljning kommer med största sannolikhet leda till att en stor mängd växthusgaser släpps ut samt att klimatproblemet således förvärras. Det kommer förvisso leda till att svenska staten inte längre är direkt ansvarig för dessa utsläpp samt att ett svenskt statligt bolag inte längre är en av världens största miljöbovar. Om något liknande sker kan det rimligen anses att det hade varit bättre om en försäljning inte skett, det vill säga under förutsättning att det hade kunnat kombineras med en ansvarsfull nedläggning av verksamheten och att brunkolen blev kvar i marken (vilket det finns skäl att tro).

Kvar finns så klart den symboliska dimensionen av frågan. En möjlig förklaring till varför regeringen kom fram till detta beslut är att det var symboliskt viktigt att avyttra verksamheten för att undvika en ny Nuonaffär. Men det har alltså inget att göra med om beslutet kan antas leda till goda eller dåliga konsekvenser över tid och kan alltså inte vara ett pragmatiskt rättfärdigande. Det är måhända en ganska förutsägbar slutsats (det är så klart naivt att tro att politik skulle handla om att applicera filosofiska idéer), men likväl värd att nämna i sammanhanget.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Politiskt

Vattenfalls Befläckade Brunkol och En Missriktad Pragmatism

När näringsminister, Mikael Damberg (S) och klimatminister, Isabella Lövin (MP) häromdagen höll en pressträff meddelade de regeringens beslut att godkänna försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland till tjeckiska bolaget EPH och deras finansiella partner PPF. Det rör sig om fyra brunkolseldade kraftverk med tillhörande gruvor, i Lausitz-området i östra Tyskland. De står för hela 10 procent av Tysklands elproduktion, vilket resulterar i koldioxidutsläpp som är 24 storleken på de årliga svenska utsläppen.

 Fridolin med kolbit

Brunkol är ur ett klimatperspektiv kanske den sämsta energikällan då dess koldioxidutsläpp är mycket stora vid förbränning. Inte konstigt då att Gustav Fridolin (MP) stod och viftade med en kolbit under valrörelsen 2014 och lovade att statligt ägda Vattenfall AB skulle behålla och avverka sin kolkraftsverksamhet. Men hur kunde de löftet så otvetydigt brytas?

 

Jag skulle vilja påstå att regeringen och i synnerhet miljöpartiet har gjort en grav felbedömning i och med detta beslut. Istället för att sälja – eller i själva verket skänka bort – brunkolstillgångarna med det förutsägbara resultatet av fortsatta koldioxidutsläpp borde man, så som Svante Axelsson (ordförande för Naturskyddsföreningen) tillsammans med två tyska kollegor argumenterat för, ha undersökt möjligheterna till en ansvarsfull avveckling i samarbete med tyska staten.

 

Regeringens agerande framstår som en missriktad pragmatism. I ett försök att vara ansvarstagande och realpolitiska har man fattat ett kortsiktigt och dåligt genomarbetat beslut. Troligtvis har den historiskt misslyckade Nuonaffären spökat. Resultatet är hursomhelst en missad möjlighet. Här kunde Sverige, vars roll i det internationella klimatarbetet annars är liten, ha haft en stor betydelse. Sverige kunde ha visat vägen mot ett fossilfritt samhälle. Ett beslut att avveckla hade varit viktigt eftersom det hade visat på hur radikala beslut som måste fattas. Det hade varit ett tydligt exempel på den konkreta nödvändigheten att behålla fyra femtedelar av de prospekterade fossila bränslena i marken (se Bill McKibbens välkända artikel). Och det hade dessutom ifrågasatt en exploatering- och tillväxtorienterad kortsiktig ekonomisk rationalitet.

 

”Men”, säger den påstådda pragmatikern, ”det finns inte stöd för ett sådant beslut i de ägardirektiv som riksdagen beslutat ska styra Vattenfalls verksamhet”. I en mycket omdebatterad formulering står att Vattenfall ska ”affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget är ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion”. Regeringens tolkning av paragrafen är att den gör det omöjligt för dem att neka Vattenfalls förfrågan om en försäljning av brunkolsverksamheten. Flera har dock påpekat att det är långt ifrån klart.

 

För det första verkar det relativt klart att frågan om en eventuell försäljning av verksamheten är ett beslut som regeringen äger och kan besvara som de vill (det säger t.ex. Vattenfalls ordförande Lars G Nordström). Därmed inte sagt att ett beslut om att behålla och avveckla är möjligt. Men, för det andra, kanske ett sådant beslut faktiskt ryms inom existerande tolkningsramarna för ägardirektivet (se t.ex. här). För det tredje, om det önskvärda beslutet inte är möjligt här och nu givet ägardirektivet, ja då skulle ju det naturliga vara att verkar för att det ska bli möjligt genom att i riksdagen lobba för ett reformerat ägardirektiv. Att vara pragmatisk innebär inte att platt acceptera existerande möjlighetsstrukturer; det innebär att verka för långsiktiga stabilt fungerande handlingsalternativ.

 

Men kanske har hänvisningen till ägardirektivet som ett praktiskt hinder bara varit ett svepskäl eller rationalisering av ett redan fattat beslut om försäljning. Se t.ex. här.

 

”Men”, insisterar pragmatikern, ”det spelar ingen roll ändå. De totala utsläppen i EU bestäms av taket för utsläppshandeln, EU-ETS, så även om Vattenfall skulle låta brunkolet vara i marken skulle inte det minska de totala utsläppen”. Enligt vissa kommentatorer (se här och här) finns det bara ett sätt att minska utsläppen av växthusgaser i EU och det är genom att minska antalet utsläppsrättigheter. Men det är ett försåtligt argument. Det skulle vara sant i en välfungerande marknad, men är djupt missvisande här och nu i och med att EU-ETS knappast fungerar.

 

Problemen är många med EU-ETS, men grunden för dem alla är att det finns ett stort överskott av utsläppsrättigheter. Det är alltså billigt att köpa och därmed billigt att släppa ut. Det är osannolikt att särskilt många utsläppsminskningar har kommit tillstånd genom att företag tvingats ta hänsyns till dyrköpta utsläppsrättigheter. På tal om det, så köper i regel energiföretag, likt Vattenfall, utsläppsrättigheter som en typ av framtidsförsäkring för den verksamhet de bedriver. Som DN avslöjade (se här) finns sådana utsläppsrättigheter också för Vattenfalls brunkolsverksamhet och, även om de är undantagna affären just nu, tycks tanken vara att vart eftersom sälja dessa till den nya ägaren.

 

Det mest naturliga hade därför varit att om Vattenfall behållit och avvecklat så hade detta beslut också inbegripit utsläppsrättigheterna, d.v.s. att de hade annullerats. I en fungerande EU-ETS hade det lett till minskade utsläpp. En sann pragmatiker hade hursomhelst utgått ifrån existerande möjlighetsstruktur och inte förutsatt en idealt fungerande utsläppshandelsmarknad i ett argument om vad som bör göras. Även om en pragmatiker inte blint accepterar existerande möjligheter som de enda tänkbara utgår hen ifrån dessa.

 

Men kanske det är fel att anta att det är en pragmatism som bakomliggande regeringens beslut. Ett alternativt skäl skulle kunna vara att de vill frånsvära sig från den befläckande brunkolen, som inte bara smutsar närmiljön och atmosfären utan också ägarnas samvete. En tydlig konsekvens av att Vattenfall säljer brunkolen är så klart att de renar sin hållbarhetsprofil, åtminstone ytan. Vattenfall och svenska staten kommer inte längre vara brunkolsexploatörer och den moraliskt befläckande verksamheten kommer inte längre vara deras bekymmer. Men, utifall detta är en rimlig hypotes, är det rena samvetet inte alltför dyrköpt? Spelar det någon roll vem som sitter på Svarte Petter när vi passerat tvågradersmålet?

Lämna en kommentar

Filed under Miljö, Politiskt

Är det låga oljepriset bra för klimatet?

Olja i solnedgång

Oljepriserna har senaste två åren varit rekordlåga. Vissa påstår att det är bra för klimatet (en snabb googling gav för handen bland annat följande artiklar: den här, den här, den här och på engelska t.ex. den här) eftersom det gör det mindre lönsamt att investera i sökandet efter ny olja samt ger en möjlighet att ta bort subventioner. Andra fruktar att den billiga olja kommer ytterligare accelerera den alltjämt stigande trenden av växthusgasutsläpp. Frågan är alltså om det är bra eller dåligt med låga oljepriser utifrån ett klimatperspektiv. Det är en fråga med relevans för klimatpolitik och för den normativa frågan om hur vi bör bemöta klimatförändringarna. Om det skulle visa sig att låga oljepriser är bra för klimatet, ja då vore det t.ex. dumt att artificiellt höja priserna genom en koldioxidskatt.

Ekonomen Harold Hotelling skrev om detta problem redan 1931. Han presenterade en matematisk modell enligt vilken priset på icke-förnybara resurser, under vissa ytterligare antaganden, följer diskonteringsräntan (vilket ungefär kan förstås som avkastningen för alternativa investeringar). Hans utgångspunkt var sökandet efter en optimal takt för utvinnandet av icke-förnybara resurser: bör allt utvinnas och säljas direkt, eller bör resursen hushållas med över tid? Svaret beror, enligt Hotelling, på det relativa värdet av konsumtion nu och konsumtion i framtiden, så som uttryckt i diskonteringsräntan: en hög ränta innebär att dess framtida värde är lågt och att det därmed finns skäl att konsumera nu, och vice versa, betyder en låg diskontering ett högt framtida värde och skäl att konservera. Hotelling menar att en optimal extraktionsbana följer ränteutvecklingen för alternativa investeringar. Med andra ord, man bör utvinna den del av resursen som kan säljas och investeras i ett alternativ med högre framtida avkastning.

Låt oss förenkla något och ta olja som ett exempel på en icke-förnybar energiresurs och solcellsenergi som alternativet (men notera att det egentligen orimligt att bestämma diskonteringsräntan med enbart en alternativ investering). Om en investering i solenergi kan förväntas ge en högre avkastning än en nuvarande investering i olja, ja, då bör ett sådant skifte i investeringar ske: oljetillgången säljas och investeras i solenergi. Om däremot oljeinvesteringen kan förväntas ha en högre avkastning än den potentiella investeringen i solenergi, ja då bör den behållas. Ett alternativt sätt att uttrycka samma sak är att oljan nu är värd mer än den framtida oljan eftersom solenergin kan förväntas ha en mer positiv utveckling jämfört med oljan.

Då kommer vi till det som kallas för ”Hotellings regel”, vilken gör gällande att priset på en icke-förnybar resurs (under vissa idealiserade antagande) kommer att följa diskonteringsräntan: högre ränta betyder ett högre pris. I vårt exempel skulle alltså priset på olja följa det förväntade värdet av solenergi, det vill säga, att när en investering i solenergi blir mer värdefull, sjunker värdet av framtida olja och priset på nuvarande olja höjs därmed.

Hotellings poäng var att det finns en självreglerande mekanism för icke-förnybara resurser, som olja: om alternativa resurser, som solenergi, blir billigare alternativt om den aktuella resursen blir dyrare och då kommer det snart ske ett skifte från olja till solenergi. Skälet är att om priset på olja höjs, så kommer den bli svårare att sälja, vilket i sin tur minskar konsumtionen. På så sätt finns en inbyggd hushållningsprincip för icke-förnybara resurser: en optimal balans av konsumtion och konservering nås genom att priset följer diskonteringsräntan, d.v.s. allteftersom alternativa investeringar blir mer lönsamma minskar konsumtionen av resursen.

Vid första anblick tycks Hotellings modell lovande i klimatfrågan. Problemet är bara att den inte stämmer – eller ja, den stämmer bara under de idealiserade modell-antagandena som Hotelling gjorde – i själva verket så skulle vi kunna ha en situation där investeringar i fossila bränslen som olja har ett lägre förväntat värde än en motsvarande investering i solenergi (jmf. ”stranded assets”), men där oljepriset trots det är lågt. Än värre för applikationen är att ett av antagandena är att det är en ensam ägare som har full kontroll över resursen uppenbart är falskt när det kommer till drivkrafterna för klimatförändringarna. Klimatproblemet är ett s.k. ”allmännings dilemma” som involverar flera aktörer.

Men att Hotellings regel inte stämmer i verkligheten och inte är behjälplig för klimatfrågan hindrar inte det faktum att folk refererar till den, ofta på ett missvisande sätt, i debatten. Ta till exempel en artikel från 2011 av den amerikanska filosofen Ben Hale, med titeln ”Nonrenewable Resources and the Inevitability of Outcomes”. Hale för en ödesdiger argumentation om att klimatförändringarna är oundvikliga fram till dess att vi bestämmer oss för att det är principiellt moraliskt fel att orsaka dem (vilket inte kan rättfärdigas konsekventialistiskt, enligt Hale). En essentiell premiss i hans argumentation är Hotellings regel, som han tolkar som att ägare av olja (låt oss fortsätta med det som exempel) kommer att justera priset så att de kan krama ut minsta lilla droppe av denna resurs. Hans tolkning tycks här helt enkelt vara att regeln är en variant av utbud/efterfrågan-principen, vilket är missvisande då Hotellings poäng just var att den principen inte är verksam för icke-förnybara resurser. Vidare fortsätter han: ”as alternativa energy technologies develop, fossil fuels become less and less valuable sitting in the ground. Fossil fuels effectively reach their expiration date – so it makes sense to try to use them as fast as possible. Suppliers face increased pressures to pump fast, price optimally, and get as much oil out of the ground as they can” (2011, 380).

Det låter ju inte bra alls. Men är det en konsekvens av Hotellings regel, om den vore sann? Nej, det är ett missförstånd. Vad som händer när alternativa energikällor utvecklas är mycket riktigt att det blir relativt sett mindre värdefullt att konservera fossila energikällor och därmed mer värdefullt att konsumera dem. Men det reflekteras också i ett höjt pris, vilket kommer göra att mindre konsumeras och ett skifte till en alternativ energikälla. Det är visserligen rationellt att sälja oljetillgångar, men problemet är att färre och färre kommer vilja köpa en sådan dålig investering. Vad mer är, oljan måste så klart också borras upp och raffineras. Att vi får kännedom om att oljeprospekt minskar i värde betyder inte att oljan de intecknat snabbt och enkelt kan föras ut till marknaden, oftast betyder det helt enkelt att insatserna för att extrahera oljan avbryts och en förlust i räkneboken.

Generellt är det alltså bra för klimatet med ett högt oljepris och dåligt med ett lågt oljepris, åtminstone i Hotellings modell. Men i verkligheten finns, som sagt, inte den nära koppling mellan priset på icke-förnybara resurser och diskonteringsräntan. I verkligheten, till skillnad från i Hotellings modell, så kan också nya oljetillgångar upptäckas – och om det är en möjlighet, eller ja, ett hot, då kan det vara bra med ett lågt oljepris. I verkligheten finns det dessutom en mängd artificiella prismekanismer, som t.ex. subventioner för fossila bränslen (vilka är minst 10 miljoner dollar per minut), vilket gör att oljepriset inte är en särskilt tydlig signal alls. I verkligheten är det alltså svårt att veta.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Parisavtalet – finns det skäl för optimismen?

12 december förra året antog de 195 medlemsstaterna (inklusive EU) enhälligt ett nytt avtal under FN:s klimatramverk, som ska börja gälla år 2020. Stående ovationer och glädjetårar fyllde därefter mötesrummet.

cop21-unfccc-paris-agreement-1550x804

 

Det så kallade Parisavtalet innehåller bland annat ett mer ambitiöst temperaturmål: ett försök att begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 1,5 grader, vilket konkretiseras i termer av nettonollutsläpp till år 2050. Än viktigare är att överenskommelsen lägger grunden för det ”pledge and review”-system med vilket man hoppas uppnå målet genom att stater frivilligt förpliktigar sig till mer och mer ambitiösa utsläppsminskningar. Genom krav på transparens och andra ”mjuka” kontroller finns en förväntan om att den abstrakta ambitionen ska omsättas till konkreta handlingar. Staterna får själva lägga ribban, men de måste berätta hur högt eller lågt de satt den och var femte år vad de gjort för att försöka nå den samt hur mycket de vill höja den.

 

Den generella reaktionen har varit optimistisk. Det har beskrivits som ett ”historiskt avtal” och ”en vändpunkt i det globala klimatarbetet”. Även om vissa mer skeptiskt beskrivit det som ”varken ambitiöst eller rättvist” och som bara tomma ord, kan responsen sammanfattas som ”historiskt men otillräckligt”.

 

Finns det skäl för optimismen? Vad bör vi förvänta oss av klimatpolitiken? Anta att jag som individ, som förälder, medborgare eller i min professionella roll känner en frustration över att de annalkande klimatförändringarna bemöts med en förlamande passivitet: jag anser att det finns så väl ekonomiska som moraliska skäl för en mer ambitiös klimatpolitik. Hur bör jag då förhålla mig till Parisavtalet?

 

Utifrån ett perspektiv har jag skäl att beklaga mig, i lika hög grad nu som efter Kyoto 1997 och efter Köpenhamn 2009. Om min förhoppning var ett juridiskt bindande avtal i vilket en fullt rättvis fördelning av ansvaret specificeras och genomdrivs, utan undflyende kompromisser från stater med såväl stora utsläpp som stor rikedom, så infriades den inte av Parisavtalet. Det är visserligen så att det som kallas ”klimaträttvisa” återfinns i det, men bara som pliktskyldigt noterat i den juridiskt icke-bindande första delen.

 

Utifrån ett annat perspektiv kan man trots allt ge fog för den försiktiga optimism som präglat mottagandet. Först och främst genom att moderera förväntningarna på den internationella politiken: den ovan nämnda förhoppningen är helt enkelt naiv. Men också genom att klargöra att det moraliskt rätta inte behöver upprätthållas med juridikens tvång. En så kallad juridisk moralism är alltså inte nödvändig, vilket är tur med tanke på att det många gånger är en orimlig hållning. Betänk bara om en som ljuger (utanför en domstol) inte bara skulle klandras moraliskt utan dessutom ställas inför en rätta i domstol och tilldömas böter.

 

Därmed inte sagt att det står var och en helt fritt att bestämma huruvida ett avgett löfte ska hållas eller ej. Att jag lovar dig att utföra en viss handling, ger dig rätt att förvänta dig att den ska utföras och mig skäl att se till att det sker. I det fall jag inte gör vad jag lovat är jag skyldig dig en god förklaring och du har kanske trots det skäl att klandra mig. Att löften fungerar på detta sätt ger oss skäl att vara försiktigt optimistiska angående de utfästelser som de 195 medlemsstaterna avgett. Oroade och upprörda individer, frivilligorganisationer och företag kan med hjälp av moraliska sanktioner sätta press på staterna. Detta har redan skett, till exempel har näringslivet (t.ex. genom ”We Mean Business”) börjat ställa krav på tydliga spelregler för långsiktiga investeringar. Generellt handlar det om att namnge och hänga ut de som drar fötterna efter sig. Mest effektivt blir det så klart om trycket kommer från den egna befolkningen.

 

Ett annat förtydligande angående löften är att de sällan bara förpliktigar till vad man redan avsett göra. Tvärtom ges löften oftast som en garanti för att löftesgivaren inte ska följa stundens infall. Detta ger också skäl för försiktig optimism samt uppslag till hur moralisk utveckling i klimatfrågan kan ske. Det är möjligt att sätta press också på att löftena ska vara ambitiösa och förpliktiga stater till en mer progressiv klimatpolitik än de annars skulle fört. Här kan den redan framgångsrika ”divesteringsrörelsen” (350.org) spela en viktig roll.

 

Enligt Parisavtalet kommer en inventering ske vart femte år och därefter kommer nya löften om utsläppsminskningar avkrävas. Inför varje sådant tillfälle finns en möjlighet att påminna om de många skäl som finns för att bekämpa klimatförändringarna. Som det ekonomiskt kloka i att investera i ständigt mer kostnadseffektiv förnybar energi istället för i högriskalternativ som kol och olja. Samt moraliska skäl, som att klimatförändringarna hotar centrala projekt och värden.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Individuell klimatetik

Oftast när vi pratar om etik och klimatförändringarna, eller med andra ord ‘klimatetik’, så antar vi att det är nationalstater eller hela generationer som är de relevanta aktörerna. Det finns flera anledningar till detta. Det huvudsakliga skälet är att klimatförändringarna är ett s.k. ”samordningsproblem” (på eng. ‘collective action problem’) som skapas av en enormt stor mängd individuella utsläpp av växthusgaser över tid. När vi ställs inför ett problem av denna typ så krävs ofta kollektiva lösningar; i sammanhanget är de flesta överens om behovet av ett globalt klimatavtal som tvingar samtliga aktörer ur denna och kommande generationer att agera gemensamt för att undvika farliga klimatförändringar. Nu är det väl känt att vi fortfarande saknar ett tillfredsställande sådant avtal – senast bevittnades detta i klimatförhandlingarna i Doha förra året.

I ljuset av detta kan vi ställa oss en annan klimaetisk fråga: hur bör jag som enskild individ agera i förhållande till klimatproblematiken? Har jag som individ skyldigheter att minska eller helt stoppa de av mina aktiviteter som leder till utsläpp av växthusgaser? Dessa aktiviteter har t.ex. att göra med mitt val av boende, uppvärmning, el-förbrukning, mina kostval (att äta kött eller veganskt), mina transportval (bil eller cykel, flygsemester till Thailand eller fjällvandring) och sopsorteringens vara eller icke-vara. Även om det kan verka samvetsgrant att cykla till jobbet, vara vegetarian och noggrant placera hårdplasten och det ofärgade glaset i två separata behållare så kan det tyckas insignifikant i sammanhanget. Vilken betydelse har det vad jag gör som individ vad beträffar klimatet? Oavsett om jag sorterar och cyklar eller ej så verkar vi gå mot de oönskade temperaturförändringarna globalt över tid. Samtidigt, givet att vi är ense om att vi som ett globalt kollektiv är skyldiga att göra de livsstilsförändringarna som ett globalt klimatavtal skulle resultera i, varför skulle jag då som medlem av detta kollektiv inte vara skyldig att göra min del alldeles oavhängigt om jag tvingas därtill genom ett avtal eller om andra göra sina delar?

En första fråga då: är de individuella bidragen som mina handlingar ger upphov till signifikanta eller försumbara för klimatproblematiken? Walter Sinnot-Armstrong har argumenterat att de är obetydliga medan John Nolt argumenterat mot honom med hjälp av enkel aritmetik. Nolt har till och med räknat ut lidandet som en genomsnittlig Amerikan är skyldig till genom sina utsläpp i termer av skadade/dödade framtida personer (1 till 2 st döda!). En mer moderat siffra presenteras av ekonomen och filosofen John Broome, han skriver att dina livsutsläpp kommer att utplåna 6 månader av ett friskt liv i genomsnitt, eller i monetära termer orsakar dina livsutsläpp skada motsvarande mellan 125 000 – 430 000 kr (eller 4 – 13 kr/ dag).

Det finns dock en hel del problem innan vi från Nolts resonemang skulle kunna dra slutsatsen att du som individ därmed är skyldig till dödandet av framtida personer. För det första är det mycket svårt att komma fram till en acceptabel mätmetod för vilka utsläpp som är ”dina” och som du därmed kan hållas ansvarig för. Är det t.ex. du som konsument som är ansvarig för att en produkt du köper har skapat en stor mängd växthusgaser i atmosfären genom hur den producerades, eller är det producenten som bär det ansvaret (eller är ni båda ansvariga)? Om du som individ saknar kunskap om de skadliga effekterna av dina konsumtionsval, är du fortfarande ansvarig (eller ansvarig till en mindre grad)? Om du är så illa tvungen att värma ditt hus för att inte frysa ihjäl över vintern, eller åtminstone för att inte förlamas av en lång förkylning, minskar det då ditt individuella ansvar för förbränningens negativa effekter? Givet att planet du åker med skulle ha flygit även om inte du bokat den sista platsen, på vilket sätt är du ansvarig för din del av flygresans utsläpp? Problemet är så klart inte bara relaterat till vilka av mina utsläpp som jag kan hållas moraliskt ansvarig för utan även mer grundläggande att vi saknar data om personliga utsläpp. Givet att vi väljer att utkräva ett personligt moraliskt ansvar för växthusgasgenererande utsläpp så är vi förpassade till att använda ett typ av nationellt genomsnitt som proxy (det kan tilläggas att strikta undersökningar och uppföljningar av vad varje individ faktiskt ger upphov till med största sannolikhet skulle leda till en rigorös och destruktiv kontrollapparat).

Det är ingen fråga om att de kalkyler som Nolt och Broome argumenterar för är fyllda med osäkra antaganden och som sades nyss verkar det svårt att överhuvudtaget undkomma det. Vi kan trots det med stor säkerhet säga att dina utsläpp över din livstid kommer att bidra till skada för framtida individer. Tänk på det på följande sätt om det hjälper: låt säga att det inte var växthusgaser som frisläpptes vid förbränningen av fossila bränslen utan att det istället var små järnkulor som slungades upp i atmosfären där de sedan stannade mellan 50-100 år. Varje gång du tog bilen till jobbet kunde du tydligt se dessa järnkulor stiga mot himlen. Sedan sa någon klok vetenskapsman att de som kommer upp måste också komma ner – dessa järnkulor kommer i sinom tid att regna ner över jorden och orsaka mycket skada; att bli träffad i huvudet av en sådan är direkt dödande och stora skador kan (men inte helt säkert) uppkomma oavsett var de slår ner. Du frågar dig om du som individ har skäl att låta bli att agera på ett sådant sätt som släpper ut järnkulor. Du vet inte säkert att dina utsläpp kommer att döda någon framtida person, kanske gör det de, kanske skadar de flera stycken, förkortar livet på någon, eller slukas de harmlöst av ett stort hav. Du frågar dig: ‘kan jag vilja att handla på ett sådant sätt så att jag riskerar livet på framtida individer för att kunna ta bilen till jobbet?’ Och svaret är nej. Trots den osäkerhet som finns om det konkreta utfallet av dina utsläpp har du som individ skäl att ompröva dina val som resulterar i dessa. Alldeles oavsett om ett internationellt bindande avtal som tvingar dig till att låta bli att släppa ut skadliga växthusgaser finns på plats eller ej så har du skäl att handla på ett sätt som inte innebär en allvarlig risk för framtida individers existens. Betyder det att du inte kan göra någonting alls (eftersom alla handlingar verkar bära med sig en liten risk för framtida individer) – kommer risk-preventionen här verkar handlingsförlamande? Nej, du måste handla, du måste interagera, välja, andas, äta, ta dig till jobbet, definiera dig själv som människa – men du måste inte riskera framtida individers existentiella grund om du kan låta bli.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Miljö, Politiskt, Uncategorized

Hur bör klimatbördan fördelas? Fördelstagarna betalar?

OK, här kommer del två av den serie som det förra inlägget inledde. Frågan vi ställer oss är hur bör den kostnad som uppkommer i och med att vi accepterar ansvaret att minska utsläppen så att farliga framtida klimatförändringar hindras eller mildras fördelas globalt? Vilka ska betala för att oskyldiga individer av kommande generationer ska slippa att lida och dö som en följd av våra och tidigare generationers handlingar? I förra inlägget gick jag kort igenom den så populära principen att det är de som orsakat utsläppen av växthusgaser som också bör betala för att förhindra de negativa konsekvenserna av dessa. Min försiktiga slutsats var att denna princip, även om den är tilltalande, inte fungerar fullt ut. Skälet till detta var bl.a. att många av ”förorenarna” sedan lång tid inte finns med oss och att många av de existerande förorenarna har giltiga ursäkter som gör det orimligt att hålla dem moraliskt ansvariga. Principen som jag nu kort ska presentera försöker hantera just dessa problem. Idéen är simpel: delar av dagens generation är skyldiga att betala eftersom de åtnjuter fördelarna av tidigare generationers utsläpp medan kostnaderna faller på en tredje part (främst fattiga individer från fattiga länder i framtiden). Svaret är alltså att fördelstagarna bör betala.

Tänk dig följande situation: Din förfader använder en ödetomt som avfallstipp, så fort hans sopor fylls upp så går han runt hörnet till ödetomten och kastar dem där. Detta är oproblematiskt eftersom ingen använder tomten eller ens bor i närheten, och det är dessutom så att det ger dig en ekonomisk vinst genom att han slipper att betala för sophämtning. Över tid byggs denna ekonomiska vinst upp till en betydelsefull fördel. Det är till och med så att han, till skillnad från sina grannar, sparat tillräckligt genom att avstå från att betala för sophämtning hela sitt liv för att kunna ge sina barn en mycket bättre förutsättning i livet. Historian upprepar sig: också hans barn och barnbarn använder sig av ödetomten, och de ekonomiska fördelarna av detta växer. Nu 100 år efter upptäckten av möjligheten till att gratis dumpa skräp på ödetomten visar det sig att denna dumpning har orsakat ett lokalt miljöproblem med stor kostnad för det omkringliggande samhället. Så fort detta börjar bli klart slutar du så klart denna familjevana. Men har du rätt att behålla de fördelar som denna orättvisa dumpning medfört för dig och din familj? Enligt fördelstagarna betalar så har du inte det. Tvärtom är det du som borde betala för de kostnader som uppkommit som en följd av inte bara ditt eget beteende utan även vad tidigare generationer av din familj gjort. Varken orsakssamband eller ond vilja är nödvändigt för att fastslå att du borde betala, enligt detta perspektiv.

Detta resonemang liknar på många sätt de som brukar lyftas fram för frågor om kompensation för slaveriet eller för kolonialismen. Även om t.ex. nuvarande Amerikaner inte är direkt ansvariga för slaveriet så kan man tycka att de har en skyldighet att avsvära sig de fördelar som de åtnjuter av den historiskt orättvisa slavekonomin.

Det finns dock några problem med också denna princip för fördelningen av ansvar. För det första kan man tycka att den är för hård mot fördelstagarna. Även om det är sant att skälet till de fördelar de åtnjuter är en historisk orättvisa så är det också ett faktum att de har gjort upp planer för sina liv baserade på föreställningen om att dessa fördelar var rättfärdigt deras. Det verkar orimligt att i exemplet ovan kräva att du nu går i personlig konkurs om det är det som krävs för att täcka kostnaderna för det uppkomna miljöproblemet. Ett annat problem är att det kan vara svårt att räkna på fördelarna. Exakt hur många och hur mycket av dagens generation gynnats av industrialismen? Det är svårt att föreställa sig en värld där industrialismen inte ägde rum. Man skulle till och med kunna argumentera att fördelarna av utsläppen av växthusgaser är så stora (för alla involverade) att de med råge kompenserar de negativa konsekvenserna.

Trots dessa problem så finns det något intuitivt med en fördelstagarna betalar princip. Om min ekonomiska fördel gentemot dig delvis kan förklaras av en historisk orättvisa så verkar det som du har skäl att ställa högre krav på mig. Även om det kanske är orimligt att använda denna som grund för att helt rätta till orättvisan, d.v.s. kräva att alla orättfärdigade fördelar betalas tillbaka, så är det rimligt att detta argument ger en skjuts i en viss riktning. Den ekonomiska ojämlikhet som råder mellan världens fattiga och rika stater är inte naturgiven. Det finns många skäl till varför rika individer bör axla ett större ansvar för klimatbördan. Ett av dessa är att en del av deras rikedom har uppkommit genom att deras förfäder har låtit kostnaderna för deras handlingar orättvist falla på andra.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Miljö, Politiskt

Hur bör klimatbördan fördelas? Förorenarna betalar?

Det var länge sedan jag skrev och jag har nu på ett positivt sätt blivit påmind om att det också är hög tid att skriva något…

 

Det finns många etiska frågeställningar som realiseras i förhållande till de annalkande klimatförändringarna. Jag har i tidigare inlägg vidrört några av dessa. Den kanske mest påtagliga av alla frågor är förstås den om hur vi ska förstå vårt ansvar för kommande generationer: vad är vi skyldiga att lämna efter oss (i detta fallet kanske det är mer slående att uttrycka det som vad är vi skyldiga att inte lämna efter oss)? Det är en mycket intressant fråga, men inte den jag tänkte diskutera nu. Istället låt oss anta att vi har bestämt oss för att vår skyldighet är att se till att vi undviker farliga klimatförändringar (så som det heter i FN:s klimatramverk) och att vi vet ungefär vad det kräver av vår generation (t.ex. att utsläppen ska minska med 80 % till år 2050). Frågan nu är vem ska göra vad för att vi ska uppfylla denna förpliktelse? Hur bör ansvaret fördelas, mellan världens folk, nationer, eller individer?

 

Man skulle kunna påstå att det är kring denna fråga som de internationella klimatförhandlingarna (de s.k. COP-mötena) förs. Och där brukar den normalt förstås i de två polerna: den utvecklade världen och utvecklingsvärlden. I det redan nämnda klimatramverket finns en känd slogan som verkar relevant: ansvaret ska vara ”gemensamt men differentierat”. Ofta förstås detta som att det redan utvecklade världen ska göra mer än den ännu inte utvecklade världen (som vanligt är dessa kategorier djupt problematiska). Varför då?

 

Det finns olika sätt att motivera ett differentierat ansvar här och de flesta har rätt till viss del (om också delvis fel). Den absolut mest kända principen för ansvarsfördelning är den s.k. ‘förorenarna betalar’ (cf., ‘polluters pay’), vilken enklast kan förstås genom de notiser man kan hitta i antikaffärer (eller ja, här är mitt empiriska underlag begränsat): har du sönder något så får du betala för det! Tanken är alltså att de som har orsakat klimatförändringarna också bör göra något åt problemet. Det finns dock några ganska grundläggande invändningar som gör denna princip orimlig som ett unikt svar på en rättvis fördelning av skyldigheterna. Det mest grundläggande är att många av de individer som har släppt ut växthusgaser genom historien inte längre finns med oss, vilket omöjliggör att vi håller dem ansvariga. Ett annat problem är att även bland de ännu existerande förorenarna så verkar det finnas giltiga ursäkter som förhindrar ett fullt ansvarsutkrävande: många utsläpp skedde i god tro om att det inte fanns något klimathot förknippat med dessa. Det betyder inte att vi därmed har avfärdat denna princip, men vi har en något rumphuggen version. Det är tveksamt om vi utifrån denna kommer kunna fördela det ansvar vi som generation har accepterat.

 

Jag stannar där nu, så kan vi återvända till en diskussion om förfinade alternativ av denna princip en annan gång. När vi plockar upp den tråden så ska jag även berätta lite mer om vilka alternativa principer som finns tillgängliga och varför inte heller någon av dessa är rimlig som Svaret med stort S.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Miljö